Runbloggen

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Vadstenabrakteaten

Försvunna runorPosted by Jan Owe Tue, November 20, 2018 00:27:09

Det har nu gått 80 år sedan Vadstenabrakteaten (Ög 178) blev stulen. Den 11 oktober 1938 frågade Bengt Cnattingius vid Östergötlands museum om det kunde göras kopior av de båda guldbrakteater som hade hittats vid Vadstena och som fanns på Statens historiska museum i Stockholm. I diskussionerna kom man överens om att göra en kopia av brakteaten med runorna och inte av den där det enbart fanns figurer. Kopian skulle göras av Historiska museets konserveringsavdelning till en kostnad av 20 kronor.

Den 16 november var det dags att förbereda kopieringsarbetet.
Brakteaten plockades fram, den granskades och man kom på Historiska museet överens om detaljer kring avgjutningen. Brakteaten lades in i en papperskapsel. Något senare samma dag stoppades kapseln in i ett kassaskåp på konserveringsavdelningen. Under veckan som gick konstaterades vid flera tillfällen att kapseln låg kvar i kassaskåpet.
Mitt på dagen den 23 november 1938 var det dags. Nu skulle avgjutningen göras. Kapseln togs fram ur kassaskåpet.
Men kapseln var tom!

Varken museets egen undersökning eller polisens undersökning ledde till något fynd, brakteaten förblev försvunnen. Inte heller lyckades man utreda närmare vad som hade hänt. Kanske den stals redan den 16 november, eller så stals den någon gång under veckan innan avgjutningen skulle göras. Eftersom brakteaten bara vägde drygt 6 gram kan man ha missat att upptäcka att den stulits redan innan kapseln lades in i kassaskåpet. Där kan kapseln ha legat tom och orörd hela veckan.

Brakteaten hittades redan 1774, tillsammans med en annan, runlös, guldbrakteat, ”icke långt ifrån Wadstena” i Östergötland. De fick inventarienummer 70 på Historiska museet i Stockholm.

Vad stod det på brakteaten? Inskriften löd · tuwatuwa · fuþarkgw : hnijïpzs : tbemlñod
Tack vare en stampidentisk brakteat, troligen från Mariedamm, i Lerbäcks socken i Närke (Nä 10), har man kunnat konstatera att den sista runan, dold på Vadstenabrakteaten, har varit ett d och att den första runan har varit ett t. Tyvärr är det dock endast de nedre delarna av runorna som har bevarats på brakteaten från Mariedamm.

Futharken på Vadstenabrakteaten ger för runforskningen ett viktigt exempel på hur runorna utvecklades under äldre tid. Brakteaten är ungefär 1500 år gammal. Av Östergötlands fyra inskrifter från urnordisk tid är den troligen näst yngst. En runsten från Skärkinds kyrka (Ög 171) och en runristning i häll från Himmelstalund (Ög KJ54) är troligen äldre, medan en runsten från Ällerstad i Drothems socken utanför Söderköping (Ög KJ59) är yngre.

Ett återfynd av guldbrakteaten från Vadstena vore fantastiskt, men den kan mycket väl ha smälts ner även om guldmängden var ringa.

Foto av kopia: Ulf Bruxe, SHM 1983.

Senast uppdaterad 2018-11-20

  • Comments(1)//runbloggen.gamlebo.se/#post25

Prisad

RuntextdatabasenPosted by Jan Owe Fri, November 09, 2018 23:03:57

Den 6 november fick jag motta ett fint pris av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Prismotiveringen löd "... för hans betydelsefulla bidrag till runologin, inte minst hans ovärderliga datatekniska bistånd till den internationellt uppskattade Samnordiska runtextdatabasen."

Prisutdelningen var en del av högtidssammanträdet i rikssalen på Uppsala slott. Flera fina och bra tal, intressant föredrag om krigarkvinnan från Birka och en vacker musikalisk inramning. Den goda trerättersmiddagen serverades av professionell personal. Det märktes på hela kvällen att här finns det mångårig rutin.

Föregångaren till databasen fick jag på en diskett 1990. Genast såg jag sådant som saknades eller tycktes vara fel i databasen. Då satte jag mig vid skrivmaskinen och skrev brev till Uppsala universitet. Så småningom kunde det bli e-brev istället med påpekanden och kommentarer. Så kom en ny databas med inte bara de vikingatida svenska runstenarnas inskrifter, utan alla nordiska runinskrifter. Databasen växte, och innehöll mer information. Jag hjälpte till uppdatera den. Men plötsligt en dag vid sekelskiftet gick inte det gamla dosprogrammet att köra på datorn. Då fick jag källkoden och kunde skriva om programmet för Windows. Genom åren blev det flera uppdateringar – såväl av databas som av Rundataprogrammet. Programmet har nu nått sin "tekniska livslängd", en ny teknik får ta över. Men databasen lever vidare. Och fortfarande finns det uppgifter att rätta. Men än mer att lägga till. Då inte minst av nyfunna inskrifter, men också nya tolkningar och ihoppusslade runstensfragment. Läs mer om den kommande plattformen Evighetsrunor.

Till sist vill jag gratulera Jonas Nordby som idag den 9 november i Oslo doktorerade på sin avhandling ”Lønnruner. Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middelalder”.

Senast uppdaterad 2018-11-09

  • Comments(1)//runbloggen.gamlebo.se/#post24

Henrik Williams 60 år

Blandade runorPosted by Jan Owe Tue, October 16, 2018 00:10:36

År 1990 kom två viktiga runologiska avhandlingar, den ena var Henrik Williams' om åsrunan. Visst skulle den runan kunna användas för att datera runinskrifter? Efter omkring år 1050 skulle åsrunan antas användas för o. Men förändringen gick inte till exakt så, vilket avhandlingen kunde visa. Åsrunans ljudvärde kan inte användas för att datera inskrifter.

Henrik Williams blev senare professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. F.n är han bl.a. en av redaktörerna till tidskriften Futhark, till serien Runrön men också en arrangör till de runråd som, ofta i Uppsala, presenterar aktuella frågeställningar – kanske ett tolkningsproblem i en runinskrift. Själv har jag haft förmånen att presentera några tolkningsförslag och medverka i ett antal s.k. heldagsrunråd under åren. För egen del har också Henrik Williams kunniga bidrag till frågeställningar gällande uppdateringar av Samnordisk runtextdatabas varit viktiga.

Jag har känt Henrik sedan tidigt 90-tal och han delar frikostigt med sig av sitt kunnande. Och sin tid – i alla fall om det gäller runinskrifter. Och runstenar tycker han nog är roligast, även om äldre inskrifter som kan finnas på olika slags föremål också är intressanta. Sen är förstås Rökstenen något som kan intressera mången runolog.
Henrik Williams arbetar f.n. en hel del med de sentida runinskrifterna från Nordamerika. Ett material som ständigt växer, det lär nu vara uppe i 100 olika slags inskrifter som man fått kännedom om. Ofta då från 1800-tal och 1900-tal. Vi ser fram emot att få detta material belyst – och då även ur andra aspekter än det typiskt runologiska.

Han har också en blogg, se www.runforum.nordiska.uu.se/blog. En blogg som finns under Uppsala runforum, något som dagens 60-åring är föreståndare för. Se http://www.runforum.nordiska.uu.se/

Vilken den andra viktiga runologiska avhandlingen var som kom 1990? Ja, den återkommer jag till en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-10-16

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post23

Runor i Trondheim

Blandade runorPosted by Jan Owe Sun, September 23, 2018 23:31:00

I Trondheim hölls i torsdags, som inledning till ett fältrunologmöte, korta föredrag om ett tiotal av de omkring 100 runristade föremålen som hittades vid arkeologiska utgrävningar framför allt av Folkbibliotekstomten i centrala Trondheim under åren 1974–1985. Själv talade jag om en knappt fem cm bred trätrissa med inskriften fifafufofyfe. Kanske något som använts i runundervisningen på 1200-talet. Fredagen ägnades åt granskning av bortåt 60 av de 100 föremålen. En hel del av dem är träföremål som kunnat bevaras i den fuktiga miljön.

Värdefullast kommer bli de olika forskarnas iakttagelser av läsningar och tolkningar av föremålens inskrifter. Dessa tas nu om hand inför nästa års planerade utgåva av Norges innskrifter med de yngre runer, band 7. Lördagen bjöd på runor i Nidarosdomen, utflykt till Saksehaugs och Værnes kyrkor med runinskrifter på väggarna – eller, för några tappra fjällrunologer, runor på Skrivarberget vid Ystines, i Stjørdals socken strax öster om Værnes.

Fältrunologmöten är viktiga för att få en bred insikt i det omfattande runristade material som finns. Det finns så mycket mer än minnestexterna på runstenar och gravmonument. För egen del tyckte jag t.ex. domkyrkans väggar var intressanta. Där finns mycket klotter – en del (relativt) modernt, flera intressanta runinskrifter och annat i form av stenhuggarmärken från den tid kyrkan byggdes och inte sällan då runliknande. Bilden ovan visar en av domkyrkans inskrifter, N 480. Läsningen lyder alabrum. Någon tänkte snabbt på Ole Brumm (Nalle Puh), men låt oss utgå från att inskriften är medeltida. Enligt Aslak Liestøl är det ett latinskt ord och betyder garnvinda (norska: hespetre).

Mötena är också viktiga för informationsspridning. Ett par intressanta runfynd finns det anledning att återkomma till. Vädret kunde ha varit bättre, men solen tittade fram emellanåt och jag tror sällskapet, ca 20 personer, tyckte det var ett givande möte.
Jag avslutade vistelsen i Trondheim med att på söndagen tända ett ljus i Vårfrukyrkan för Helmer Gustavson, en fältrunologernas nestor, som gick bort natten till lördagen.

Senast uppdaterad 2018-09-23

  • Comments(1)//runbloggen.gamlebo.se/#post22

Den återfunna Sö 91

RunfyndPosted by Jan Owe Sun, August 19, 2018 11:02:17

Som tidigare meddelats har i augusti den sedan länge försvunna runstenen från "Tidöö gärde" (Peringskiöld) återfunnits. Den smala och höga runstenen, drygt 4,2 m lång, grävdes fram när man skulle anlägga en gång- och cykelbana och vi får tacka en förbifarande cyklist som såg runorna.

Runstenen beskrevs första gången i Rannsakningarna för Hammarby socken i Södermanland 1667: "Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen." 7 alnar och 2 kvarter, dvs 7,5 alnar blir 4,45 meter. Det är något längre än vad stenen verkligen mäter, men den är ändå imponerande lång. Och förmodligen är det i kombinationen med den relativt korta foten som gjort att stenen ramlat omkull. Tack och lov sprack den inte, den är nämligen tunn, kanske som tjockast 40 cm.
Nästa gång som stenen nämns är återigen i Rannsakningarna, den här gången 1682: "Vthj Hammarby-Sochn weet man äy finnas mer, änsom en något stoor Runnsteen medh någre Rundske Bökestafwar." Fyra år senare, 1686, var Peringskiöld till platsen och ritade av stenen. Hans teckning stämmer väl överens med hur stenen och ristningarna ser ut. Därefter tiger källorna. Inga senare teckningar eller beskrivningar av stenen är kända och stenen torde ganska snart efter Peringskiölds besök glidit djupare ner i leran.

Att en hel runsten hittas tillhör inte vanligheterna, sannolikt kommer därför detta bli årets viktigaste runfynd, om inte annat det största.

Vid mitt besök på platsen den 18 augusti var inte förutsättningarna de bästa för att göra en läsning. Magnus Källström från Runverket var till platsen dagen innan och kunde göra en preliminär granskning av inskriften. Tolkningen av inskriften är sannolikt: Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.

Här finns fler länkar om runfyndet.

Senast uppdaterad 2018-08-19

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post21

Sjusovaredagen - Ög 248

Läsningar och tolkningarPosted by Jan Owe Sat, July 28, 2018 12:57:51

Igår den 27 juli var det sjusovaredagen. Den som försov sig den dagen kommer fortsätta med det under sju veckor. Och regnade den dagen, skulle det regna i sju veckor. Om det ändå gjort det.
Legenden säger dock att det var sju kristna som vid mitten av 200-talet delade med sig av vad de ägde till de fattiga i staden Efesos. Men de kristna förföljdes, kejsar Decius ogillade alla som inte dyrkade hednatemplet, och lät mura igen grottan där de sju gömt sig. Där inne i berget Celion sov de i närmare 200 år. Några murare ville år 447 använda stenen i grottans mynning för att bygga ett stall och de sju vaknade. Malkus, en av de sju, skickades ner till staden för att köpa bröd. Men han lyckades inte betala med sina flerhundraåriga mynt. För biskopen och borgmästaren förklarade han att de dagen innan hade flytt för kejsar Dacius. Borgmästaren och biskopen följde med upp och förstod att det var sant det som Malkus berättade. Kejsar Theodosius II kallades dit och fick se miraklet. Efter mötet med den nuvarande kejsaren kunde de sju sovarna lugnt lägga sig ner och dö.
De andra sjusovarna hette enligt legenden Johannes, Konstantinus, Maximianus, Martianius, Dionysius och Serapion.

Den 17 augusti 1917 hittades ett runristat blybleck i det s.k. Sverkerskapellet vid Alvastra i Östergötland. Olof Frödin hade då inlett sina mångåriga utgrävningar i Alvastratrakten. Blecket hittades i fyllnadsmassorna från en sarkofag i nordöstra hörnet av kapellet. Blyblecket är ristat på bägge sidorna och inskriften lyder enligt Helmer Gustavsons läsning 1983:
Framsidan:
Rad 1. in montæ sei-on : et in siuiuatæ : afesio^r(u)m : ibi : (r)ekuiesku
Rad 2. nt : s(æ)ptem : sankti : do^rmientes : ma^rlkus \ ma(x)eki
Rad 3. mianus : markianus : dion(i)sius : serapion : konsana
Rad 4. rius : (i)hohannes : sik ' rekuieskat hik famula do
Baksidan:
Rad 1. mini : nosst^ri gesu : kristi b(æ)diktæ (+): a mo^rbo-ss
Rad 2. so kum o^bæt in nomine : patris et filii et spiritus
Rad 3. sankti : amin

På latin bör detta bli:
In monte Selion et in civitate Efesiorum ibi requiescunt septem sancti dormientes Malchus, Maximianus, Martinianus, Dionysius, Serapion, Constantinus, Johannes. Sic requiescat hic famula Domini nostri Iesu Christi Benedicta, a morbo ... In nomine patris et filii et spiritus sancti, amen.
Och på svenska:
I berget Celion och i efesiernas stad där vilar de heliga sju sovarna Malkus, Maximianus, Martianius, Dionysius, Serapion, Konstantinus, Johannes. Sålunda må här vila vår herre Jesu Kristi tjänarinna Benedikta, ... I faderns, sonens och den helige andes namn, amen.

Frågan är vad runföljden a mo^rbo -ss so kum o^bæt betyder. Ordet morbus betyder 'sjukdom' och att Benedikta var sjuk är alla uttydare ense om. Erik Brate (i Östergötlands runinskrifter, jämför Fornvännen 1918) läser a mo^rbo iss s okumbæt och föreslår tolkningen "om hon dukar under av sjukdomen".
Otto von Friesen (i Fornvännen 1918) läser amo^rbo (i)ss (eller i^uis) so kum obæt (eller obet) och föreslår tolkningen "(finna vila) från den ohyggliga (eller sällsporda) sjukdom, som hon hemsöktes av."
Karl Albert Härjes läsning och tolkning i Fornvännen 1919 är intressant. Han föreslår att runorna issso ska vara ett försök att återge en förlagas iiijo i betydelsen 'quartano'. På latin skulle det enligt Härje bli: a morbo quartano quum obeat, dvs "(Så må här vår Herres Jesu Kristi tjänarinna Benedikta vila från) sin fjärdedagsfrossa, när hon kommer att gå hädan."
von Friesen håller dock inte med Härje (i Fornvännen 1919) utan pekar på att iiij inte skrivs ijjj. Och något uttryck 'morbus quartanus' är inte känt – utan bara 'quartana' och 'febris quartana'. Istället presenterar han tolkningen a morbo immisso cum obiit, dvs "(så må Benedikta finna vila här) då hon nu avlidit, från den sjukdom, som skickats henne (av Gud)". Runblecket dateras av von Friesen till 1300-talet, men osäkerheten är stor.

Benedikta dog av sin sjukdom, bönerna hjälpte inte, notera korset efter hennes namn, men hon fick vila längre än sjusovarna och fick med sig sin bön i gravkistan. Men var det ett kapell hon begravdes i? Var det kanske en verkstad i anslutning till klostret? Läs mer om "Sverkerskapellet".

Senast uppdaterad 2018-07-28

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post20

Antal publicerade runinskrifter

Sveriges runinskrifterPosted by Jan Owe Sat, June 30, 2018 12:55:26

I mitt arbete Svensk runristningsförteckning (flera upplagor 1994-2005), hade jag med en tabell som visade hur många inskrifter jag kände till från olika landskap, hur många av dem som publicerats i standardverket Sveriges runinskrifter (SRI) och hur många som hittats senare.
Det framgick också hur många inskrifter som var beskrivna dubbelt – kanske för att de senare pusslats ihop – och hur många inskrifter som omnämndes i SRI men utan att ha fått ett eget nummer.

I Samnordisk runtextdatabas har varje inskrift ett s.k. signum som i grunden pekar på källan där inskriften är publicerad. Inte sällan då ett nummer från SRI. Sedan dess kan fler delar av en inskrift ha hittats eller nya tolkningar publicerats. Men om vi bortser från dessa i databasen $-markerade ändringar vilket kräver en närmare analys – där det kommer visa sig att flera inskrifter faktiskt har publicerats – utan bara utgår från signumet, då kan man notera var och om en inskrift är publicerad.
Är det i SRI? Är det i Fornvännen? Är det i Danmarks Runeindskrifter, i Nytt om runer? Någon annan källa, eller är inskriften fortfarande opublicerad? Flera opublicerade inskrifter har ännu inte kommit med i Samnordisk runtextdatabas, de finns inte heller med i denna sammanställning.

Den inledande figuren ovan visar att de allra flesta inskrifter från Sverige har publicerats i Sveriges runinskrifter – nämligen 2.628 (65,7%) av totalt 3.997.
I siffran 3.997 ingår också några efterreformatoriska (moderna) inskrifter som finns med i databasen – men som egentligen inte borde räknas.
I den senare figuren har skalan gjorts om till en logaritmisk skala, det blir då enklare att se värdena på de staplar som i den första figuren blev väldigt små.

Näst flest inskrifter hittar i Fornvännen, 279 stycken. Men på tredje och fjärde plats finner vi inskrifter som inte har publicerats, dels då inskrifter (186 st) som finns beskrivna i rapporter i Riksantikvarieämbetets arkiv (ATA), dels inskrifter i manuset till Gotlands runinskrifter del 3 (175 stycken). Totalt är det 426 av de 3997 inskrifterna som – enligt signumet – fortfarande inte är publicerade.

Via denna webbsida https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/digitala-sveriges-runinskrifter/ hittar man dels de digitaliserade banden av Sveriges runinskrifter, men också manuset till Gotlands runinskrifter del 3, liksom artiklar till de runristade lösföremålen från Sigtuna och supplementet till Upplands runinskrifter.

Siffrorna ska alltså inte tas för exakta, långt ifrån, men de visar på behovet av fortsatt publiceringsarbete.

Senast uppdaterad 2018-06-30

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post19

Runinskriftstätaste kommunen

RuntextdatabasenPosted by Jan Owe Wed, May 30, 2018 19:10:58

Vill man få fram antal runinskrifter i olika landskap kan man välja Urval / Landskap i Rundataprogramnet. På motsvarande sätt (via Urval / Nytt inskriftsvillkor / Kommun) kan man också få fram antal inskrifter per kommun. Sätter man sedan siffrorna i relation till hur stora kommunerna är i antal kvadratkilometer får man fram den runinskriftstätaste kommunen.
Antal kvadratkilometer landyta per kommun kan man tex få från SCB. Vilken kommun är då tätast på runinskrifter? Jo, det blir Upplands Väsby kommun med sina 78 runinskrifter per 75 kvadratkilometer landyta. Näst flest hittar vi i Sigtuna kommun med både sina många runstenar och lösföremål med runor – totalt 272 stycken, på 328 kvadratkilometer. På tredje plats finner vi Vadstena kommun med 135 runinskrifter på 192 kvadratkilometer – varav ungefär hälften från en och samma plats: Hovs kyrka. Se vidare figuren.

Och detta gäller bara Sverige – går vi till Norge hittar vi flest runinskrifter från Bergen. Men åter till Sverige, vilken kommun har flest runinskrifter? Jo, det är Gotlands kommun. Men då kommunen är ganska stor (3.135 kvadratkilometer), kommer den precis utanför listan på de runinskriftstätaste kommunerna.

Siffrorna är från 2014 års runtextdatabas. Dessa kommer ändras till nästa version av databasen - varje år upptäcks nya inskrifter. Å andra sidan pusslas också några fragment ihop. Bilden är dock tydlig – det är främst i södra Uppland som vi hittar de runinskriftstätaste kommunerna. Mest då runstenar, inte sällan kvar på sin ursprungliga plats i landskapet.

Senast uppdaterad 2018-05-30

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post18
Next »