Runbloggen

Runbloggen

Om bloggen

Bloggen handlar om runor och runinskrifter – om fynd, läsningar och tolkningar. Fynden är inte sällan arkivfynd. Det räcker oftast med en enda runa för att det ska bli en runinskrift – men ibland inte ens det. Ibland kan det också komma in noteringar om andra fornlämningar, utflykter i kulturmiljöer och liknande. Om inte annat anges är det jag själv eller familjen som har tagit bilderna.

Arkivfynd med skeppsristning från Hjulsbro, Östergötland

ArkivfyndPosted by Jan Owe Sun, February 24, 2019 18:58:00

Vid Hjulsbro i Landeryds socken, Östergötland, har det funnits inte en utan två runstenar. Den tidigare kända runstenen, Ög 112, har varit försvunnen sedan länge. Men det fanns alltså en runsten till i Hjulsbro, i utkanten av dagens Linköping, även den numera försvunnen.

Runstenen ritades av och beskrevs i augusti 1728 av lektorn och kyrkoherden Petrus Milberg. Den var svårläst och Milberg kunde bara konstatera två ord i texten: biurn 'Björn' och kuþ 'Gud'. Den sistnämnda runföljden står till höger på stenen och kan vara början på en böneformel. Eller måhända en del av ordet goðan, 'gode'.

Runstenen finns beskriven i en handskrift (R 554) från Olof Celsius arkiv på Uppsala universitetsbibliotek. Där har man även tidigare bl.a. upptäckt en tidigare okänd östgötsk runinskrift, se här. Runstenen från Hjulsbro har en skeppsristning, vilket är ganska ovanligt på runstenarna. Jag känner, bortsett från runförsedda gotländska bildstenar, bara till ett tiotal runstenar från svenskt område med ristade skepp. Bland de mer kända är kanske Tullstorpstenen från Skåne och Sparlösastenen från Västergötland. Den senare har segel hissat på sitt skepp och sådana stenar kommer bli mest relevanta att jämföra med Hjulsbrostenen. Jämförelser bör göras med det gotländska bildstensmaterialet i sin helhet, oavsett om stenarna har runor eller ej, även om skeppsbilderna därifrån oftast är från ett äldre tidsskede. Likaså bör jämförelser göras med lösföremål såsom en träpinne från Bergen i Norge och ett revben från Sigtuna i Uppland. Dessa båda föremål har såväl skepp som runor. Revbenet från Sigtuna hittades 1995, se TOR 1996, s. 305 ff. Skeppet på benet har liksom Hjulsbrostenen höga stävar, men seglet är på benet inte alls detaljerat. När det gäller skepp med segel på runstenar från Östergötland bör nämnas Ledbergsstenen från Ledbergs kyrka (Ög 181) och runstenen från Stratomta i Törnevalla sn (Ög 224). Skeppet från Hjulsbro blir ett värdefullt bidrag till vår kunskap om vikingatidens skepp.

Fler arkivfynd kommer säkerligen kunna göras - jag kommer återkomma till några fler just från Östergötland - men ännu roligare vore om stenarna från Hjulsbro kunde återfinnas i verkligheten.

Foto Alvin

Senast uppdaterad 2019-02-24

  • Comments(3)//runbloggen.gamlebo.se/#post28

Nya runor i Hagby

RunfyndPosted by Jan Owe Thu, January 31, 2019 22:49:52

Runrådet i Uppsala den 31 januari handlade om några runstenar på Öland, men mer om de i Möre på det småländska fastlandet och mest om ett litet nyligen funnet fragment från Hagby kyrka. Det blev väldigt konkret eftersom fragmentet gick runt bland oss åhörare medan Henrik Williams lade ut texten. Texten på fragmentet är kort: ...r x auk x ... Ordet 'och' är för övrigt det vanligaste på runstenarna. Men man kan alltid sätta in en inskrift i sitt sammanhang – oavsett hur lång eller kort den är. Williams tog i ett generellt perspektiv upp material, transport, lokalitet, fornminneskontext, ristning och ornamentik. Fyndomständigheter är ofta intressanta, men mer intressant är i detta fall: var kan resten finnas? I kyrkväggarna? I kyrkogårdsmuren eller på annan plats i närheten? Platsen är intressant i jämförelse med de andra socknarna i Möre. Nu har samtliga kyrkor på -by i Möre en känd runsten: Ryssby, Åby, Arby, Ljungby – och nu Hagby. Inga andra av de totalt 24 socknarna har några runstenar – förutom Hossmo kyrka med sina senvikingatida gravmonument och Kalmar stad. Och intressant är att det är just en och endast en runsten per kyrka och socken på -by. Men en socken saknas i uppräkningen: Dörby. Och runstenen från Åby är försvunnen. Så har man vägarna förbi Möre vore det intressant att undersöka:
Finns det ingen runsten i Dörby?
Vart har runstenen i Åby tagit vägen?
Och var hittar man fler pusselbitar till runstenen från Hagby?

Senast uppdaterad 2019-01-31

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post27

Dags för Julfrid

Läsningar och tolkningarPosted by Jan Owe Sun, December 23, 2018 23:19:32

Nu när julfriden sänker sig över landet vill jag gärna peka på en runinskrift som på ett sätt knyter an till detta. I alla fall så nära man nu kan komma.

Inskriften jag tänker på finns på ett runbleck som hittades i november 2004. (Signum Ög UVÖst2009:5;45) Blyblecket påträffades i fyllningen till en grav vid arkeologiska utgrävningar på en gammal medeltida kyrkogård i kvarteret Munkgärdet i Skänninges östra utkant, alldeles vid den nu breddade järnvägen. Blecket, vilket är ristat på båda sidorna, är omkring 2,5 x 3 cm stort och runorna mellan 3 och 8 mm höga. Tyvärr är inte hela inskriften bevarad. På baksidan finns en Ave Maria-bön. Men här är det framsidans inskrift jag vill återge:

iulfriþ sihne þik guþ ges... maria skata mi-...

Det som står efter den inledande runföljden, denna helg lämplig att låta stå som den är ristad, tolkas "Signe dig Gud, Jesus ... Maria. Sankta ..."

Att det bodde dominikanermunkar på platsen hindrar inte att även andra kunde begravas på kyrkogården. Skriftliga källor från medeltiden visar att flera utomstående – ibland långt ifrån Skänninge – valde sin viloplats här. Och skänkte man mycket till munkarna, kunde man få en gravplats inne i kyrkan. Men blyblecket med runor hittades inte i kyrkan, utan i en grav på kyrkogården.

Julfrid önskas er alla!

Foto: Riksantikvarieämbetet, UV Öst.

Senast uppdaterad 2018-12-23

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post26

Vadstenabrakteaten

Försvunna runorPosted by Jan Owe Tue, November 20, 2018 00:27:09

Det har nu gått 80 år sedan Vadstenabrakteaten (Ög 178) blev stulen. Den 11 oktober 1938 frågade Bengt Cnattingius vid Östergötlands museum om det kunde göras kopior av de båda guldbrakteater som hade hittats vid Vadstena och som fanns på Statens historiska museum i Stockholm. I diskussionerna kom man överens om att göra en kopia av brakteaten med runorna och inte av den där det enbart fanns figurer. Kopian skulle göras av Historiska museets konserveringsavdelning till en kostnad av 20 kronor.

Den 16 november var det dags att förbereda kopieringsarbetet.
Brakteaten plockades fram, den granskades och man kom på Historiska museet överens om detaljer kring avgjutningen. Brakteaten lades in i en papperskapsel. Något senare samma dag stoppades kapseln in i ett kassaskåp på konserveringsavdelningen. Under veckan som gick konstaterades vid flera tillfällen att kapseln låg kvar i kassaskåpet.
Mitt på dagen den 23 november 1938 var det dags. Nu skulle avgjutningen göras. Kapseln togs fram ur kassaskåpet.
Men kapseln var tom!

Varken museets egen undersökning eller polisens undersökning ledde till något fynd, brakteaten förblev försvunnen. Inte heller lyckades man utreda närmare vad som hade hänt. Kanske den stals redan den 16 november, eller så stals den någon gång under veckan innan avgjutningen skulle göras. Eftersom brakteaten bara vägde drygt 6 gram kan man ha missat att upptäcka att den stulits redan innan kapseln lades in i kassaskåpet. Där kan kapseln ha legat tom och orörd hela veckan.

Brakteaten hittades redan 1774, tillsammans med en annan, runlös, guldbrakteat, ”icke långt ifrån Wadstena” i Östergötland. De fick inventarienummer 70 på Historiska museet i Stockholm.

Vad stod det på brakteaten? Inskriften löd · tuwatuwa · fuþarkgw : hnijïpzs : tbemlñod
Tack vare en stampidentisk brakteat, troligen från Mariedamm, i Lerbäcks socken i Närke (Nä 10), har man kunnat konstatera att den sista runan, dold på Vadstenabrakteaten, har varit ett d och att den första runan har varit ett t. Tyvärr är det dock endast de nedre delarna av runorna som har bevarats på brakteaten från Mariedamm.

Futharken på Vadstenabrakteaten ger för runforskningen ett viktigt exempel på hur runorna utvecklades under äldre tid. Brakteaten är ungefär 1500 år gammal. Av Östergötlands fyra inskrifter från urnordisk tid är den troligen näst yngst. En runsten från Skärkinds kyrka (Ög 171) och en runristning i häll från Himmelstalund (Ög KJ54) är troligen äldre, medan en runsten från Ällerstad i Drothems socken utanför Söderköping (Ög KJ59) är yngre.

Ett återfynd av guldbrakteaten från Vadstena vore fantastiskt, men den kan mycket väl ha smälts ner även om guldmängden var ringa.

Foto av kopia: Ulf Bruxe, SHM 1983.

Senast uppdaterad 2018-11-20

  • Comments(1)//runbloggen.gamlebo.se/#post25

Prisad

RuntextdatabasenPosted by Jan Owe Fri, November 09, 2018 23:03:57

Den 6 november fick jag motta ett fint pris av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Prismotiveringen löd "... för hans betydelsefulla bidrag till runologin, inte minst hans ovärderliga datatekniska bistånd till den internationellt uppskattade Samnordiska runtextdatabasen."

Prisutdelningen var en del av högtidssammanträdet i rikssalen på Uppsala slott. Flera fina och bra tal, intressant föredrag om krigarkvinnan från Birka och en vacker musikalisk inramning. Den goda trerättersmiddagen serverades av professionell personal. Det märktes på hela kvällen att här finns det mångårig rutin.

Föregångaren till databasen fick jag på en diskett 1990. Genast såg jag sådant som saknades eller tycktes vara fel i databasen. Då satte jag mig vid skrivmaskinen och skrev brev till Uppsala universitet. Så småningom kunde det bli e-brev istället med påpekanden och kommentarer. Så kom en ny databas med inte bara de vikingatida svenska runstenarnas inskrifter, utan alla nordiska runinskrifter. Databasen växte, och innehöll mer information. Jag hjälpte till uppdatera den. Men plötsligt en dag vid sekelskiftet gick inte det gamla dosprogrammet att köra på datorn. Då fick jag källkoden och kunde skriva om programmet för Windows. Genom åren blev det flera uppdateringar – såväl av databas som av Rundataprogrammet. Programmet har nu nått sin "tekniska livslängd", en ny teknik får ta över. Men databasen lever vidare. Och fortfarande finns det uppgifter att rätta. Men än mer att lägga till. Då inte minst av nyfunna inskrifter, men också nya tolkningar och ihoppusslade runstensfragment. Läs mer om den kommande plattformen Evighetsrunor.

Till sist vill jag gratulera Jonas Nordby som idag den 9 november i Oslo doktorerade på sin avhandling ”Lønnruner. Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middelalder”.

Senast uppdaterad 2018-11-09

  • Comments(1)//runbloggen.gamlebo.se/#post24

Henrik Williams 60 år

Blandade runorPosted by Jan Owe Tue, October 16, 2018 00:10:36

År 1990 kom två viktiga runologiska avhandlingar, den ena var Henrik Williams' om åsrunan. Visst skulle den runan kunna användas för att datera runinskrifter? Efter omkring år 1050 skulle åsrunan antas användas för o. Men förändringen gick inte till exakt så, vilket avhandlingen kunde visa. Åsrunans ljudvärde kan inte användas för att datera inskrifter.

Henrik Williams blev senare professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. F.n är han bl.a. en av redaktörerna till tidskriften Futhark, till serien Runrön men också en arrangör till de runråd som, ofta i Uppsala, presenterar aktuella frågeställningar – kanske ett tolkningsproblem i en runinskrift. Själv har jag haft förmånen att presentera några tolkningsförslag och medverka i ett antal s.k. heldagsrunråd under åren. För egen del har också Henrik Williams kunniga bidrag till frågeställningar gällande uppdateringar av Samnordisk runtextdatabas varit viktiga.

Jag har känt Henrik sedan tidigt 90-tal och han delar frikostigt med sig av sitt kunnande. Och sin tid – i alla fall om det gäller runinskrifter. Och runstenar tycker han nog är roligast, även om äldre inskrifter som kan finnas på olika slags föremål också är intressanta. Sen är förstås Rökstenen något som kan intressera mången runolog.
Henrik Williams arbetar f.n. en hel del med de sentida runinskrifterna från Nordamerika. Ett material som ständigt växer, det lär nu vara uppe i 100 olika slags inskrifter som man fått kännedom om. Ofta då från 1800-tal och 1900-tal. Vi ser fram emot att få detta material belyst – och då även ur andra aspekter än det typiskt runologiska.

Han har också en blogg, se www.runforum.nordiska.uu.se/blog. En blogg som finns under Uppsala runforum, något som dagens 60-åring är föreståndare för. Se http://www.runforum.nordiska.uu.se/

Vilken den andra viktiga runologiska avhandlingen var som kom 1990? Ja, den återkommer jag till en annan gång.

Senast uppdaterad 2018-10-16

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post23

Runor i Trondheim

Blandade runorPosted by Jan Owe Sun, September 23, 2018 23:31:00

I Trondheim hölls i torsdags, som inledning till ett fältrunologmöte, korta föredrag om ett tiotal av de omkring 100 runristade föremålen som hittades vid arkeologiska utgrävningar framför allt av Folkbibliotekstomten i centrala Trondheim under åren 1974–1985. Själv talade jag om en knappt fem cm bred trätrissa med inskriften fifafufofyfe. Kanske något som använts i runundervisningen på 1200-talet. Fredagen ägnades åt granskning av bortåt 60 av de 100 föremålen. En hel del av dem är träföremål som kunnat bevaras i den fuktiga miljön.

Värdefullast kommer bli de olika forskarnas iakttagelser av läsningar och tolkningar av föremålens inskrifter. Dessa tas nu om hand inför nästa års planerade utgåva av Norges innskrifter med de yngre runer, band 7. Lördagen bjöd på runor i Nidarosdomen, utflykt till Saksehaugs och Værnes kyrkor med runinskrifter på väggarna – eller, för några tappra fjällrunologer, runor på Skrivarberget vid Ystines, i Stjørdals socken strax öster om Værnes.

Fältrunologmöten är viktiga för att få en bred insikt i det omfattande runristade material som finns. Det finns så mycket mer än minnestexterna på runstenar och gravmonument. För egen del tyckte jag t.ex. domkyrkans väggar var intressanta. Där finns mycket klotter – en del (relativt) modernt, flera intressanta runinskrifter och annat i form av stenhuggarmärken från den tid kyrkan byggdes och inte sällan då runliknande. Bilden ovan visar en av domkyrkans inskrifter, N 480. Läsningen lyder alabrum. Någon tänkte snabbt på Ole Brumm (Nalle Puh), men låt oss utgå från att inskriften är medeltida. Enligt Aslak Liestøl är det ett latinskt ord och betyder garnvinda (norska: hespetre).

Mötena är också viktiga för informationsspridning. Ett par intressanta runfynd finns det anledning att återkomma till. Vädret kunde ha varit bättre, men solen tittade fram emellanåt och jag tror sällskapet, ca 20 personer, tyckte det var ett givande möte.
Jag avslutade vistelsen i Trondheim med att på söndagen tända ett ljus i Vårfrukyrkan för Helmer Gustavson, en fältrunologernas nestor, som gick bort natten till lördagen.

Senast uppdaterad 2018-09-23

  • Comments(1)//runbloggen.gamlebo.se/#post22

Den återfunna Sö 91

RunfyndPosted by Jan Owe Sun, August 19, 2018 11:02:17

Som tidigare meddelats har i augusti den sedan länge försvunna runstenen från "Tidöö gärde" (Peringskiöld) återfunnits. Den smala och höga runstenen, drygt 4,2 m lång, grävdes fram när man skulle anlägga en gång- och cykelbana och vi får tacka en förbifarande cyklist som såg runorna.

Runstenen beskrevs första gången i Rannsakningarna för Hammarby socken i Södermanland 1667: "Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen." 7 alnar och 2 kvarter, dvs 7,5 alnar blir 4,45 meter. Det är något längre än vad stenen verkligen mäter, men den är ändå imponerande lång. Och förmodligen är det i kombinationen med den relativt korta foten som gjort att stenen ramlat omkull. Tack och lov sprack den inte, den är nämligen tunn, kanske som tjockast 40 cm.
Nästa gång som stenen nämns är återigen i Rannsakningarna, den här gången 1682: "Vthj Hammarby-Sochn weet man äy finnas mer, änsom en något stoor Runnsteen medh någre Rundske Bökestafwar." Fyra år senare, 1686, var Peringskiöld till platsen och ritade av stenen. Hans teckning stämmer väl överens med hur stenen och ristningarna ser ut. Därefter tiger källorna. Inga senare teckningar eller beskrivningar av stenen är kända och stenen torde ganska snart efter Peringskiölds besök glidit djupare ner i leran.

Att en hel runsten hittas tillhör inte vanligheterna, sannolikt kommer därför detta bli årets viktigaste runfynd, om inte annat det största.

Vid mitt besök på platsen den 18 augusti var inte förutsättningarna de bästa för att göra en läsning. Magnus Källström från Runverket var till platsen dagen innan och kunde göra en preliminär granskning av inskriften. Tolkningen av inskriften är sannolikt: Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.

Här finns fler länkar om runfyndet.

Senast uppdaterad 2018-08-19

  • Comments(0)//runbloggen.gamlebo.se/#post21
Next »